Med (o)jämna mellanrum så dyker det upp nån stackare med mobilt bredband som trots alla varningar, allt finstilt och alla artiklar fortfarande inte fattar att det är svindyrt att surfa utomlands. Nu senast idag är det Sven-Erik som gråter ut i Aftonbladet – sonen hans hade kollat på JVM i hockey på sin dator, i Norge.

Och nu kom kostnaden – 114 000 kronor.

Det är givetvis helt bisarra summor, men samtidigt så är det så det är. Det är svindyrt att surfa utomlands – på sitt svenska konto. Och folk kan inte ha missat det – liknande artiklar dyker upp tämligen ofta.

Och det står även att läsa på operatörens webbplats:

Att använda sitt mobila bredband utomlands kan snabbt bli ett dyrt nöje. Att ladda ned en vanlig nyhetssida kräver ca 3 MB vilket kan kosta 75-372 kr då priset per MB varierar mellan 25-124 kr/MB beroende på vilket land du är i. Om du dessutom spelar upp filmklipp eller laddar ner filer kan det bli mycket dyrt. [min fetning]

Visst, det går säkert att missa – men det intressanta med detta är att det verkar som Sven-Erik, eller sonen, faktiskt har gjort ett aktivt val. Som default är nämligen just Telenors abbonemang spärrade i utlandet, just för att folk inte ska kunna få chock-räkningar utan att de fattar varför:

För att skydda våra privatkunder mot obehagliga överraskningar har vi därför infört en spärr för användning utomlands. Om du ändå vill använda ditt mobila bredband utomlands kan du när som helst gå in på Mina sidor för att låsa upp spärren. Du hittar funktionen under Mina tjänster >> Internet >> Spärr Data Utomlands. Givetvis är detta helt kostnadsfritt. Därefter kan du surfa hur mycket du vill till de priser som finns här nedanför.

Och eftersom den här kunden alltså har plockat bort sin spärr så kunde han ju också bemöda sig att ta reda på att det kostar 25 kr per megabyte i Norge. Nu är det ju iofs omöjligt att på förhand räkna ut vad det kostar att se två hockeymatcher online, men det motsvarar nånstans mellan fem och sex timmar strömmad media i ganska bra kvalitet – så att det blir mycket pengar borde man klara av att förstå. (Att ladda ner en ”normalstor” packad filmfil på 700 mb kostar drygt 17 000 kronor…)

Men vi kanske borde införa körkort för mobila internetabonnemang?

Råkade ganska nyss ut för en sak på jobbet, en kvinna som gick runt och samlade in pengar till en insamling ”för barn i nöd”. Hon sade sig företräda en organisation och hade även legitimation från den. Men eftersom jag inte kände igen organisationens namn gick skeptikerhjärnan igång men jag lade ändå i lite småmynt (i den FULLA bössan). Annars ger jag rätt hyfsade pengar till välgörenhet varje år.

Som sagt – skeptiker som jag är – så försökte jag googla lite efteråt. Och organisationen fanns inte med i FRIIs medlemsregister men heller inte på deras varningslista. Och jag fick heller inte upp nån enda vettig google-träff. Till sist hittade jag dock ”organisationen” i bolagrsregistret. Ett företag med det namnet – och ett organisationsnummer väldigt likt det på legitimation (jag kommer inte ihåg hela, jag är inte savant…). En enskild firma i Stockholm – med avregistrerad F-skatt. Låter inte som en seriös insamling i mitt tycke.

En teori jag har alltså att det rör sig om riktiga jävla as som försöker sko sig på att folk är extra generösa i samband med katastrofer som den på Haiti. Men jag är givetvis inte säker – det kan ju vara nån godhjärtar individ som verkligen gör nytta och brinner för detta. Å andra sidan kan ju jultomten och Gud också finnas…