Sitter just nu och kollar på en OS-semi i damhockey mellan USA och Sverige. Sverige gör en ganska ok match och ligger sålunda under med endast 2-0 efter en period, så en 5-0 eller nåt är väl rimligt resultat (att de skulle skrälla som 2006 tror jag inte alls på, USA måste varit bakfulla då. Men visst, jag önskar jag har fel…). Jag har tidigare raljerat om huruvida damhockey hör hemma i OS. Och visst en del i mig säger absolut nej, och en annan del säger självklart. Och nejet har givetvis inget med att det är just DAMhockey utan helt enkelt för att det i dagsläget är en sport där det enbart finns två bra lag, USA och Kanada, samt två hyfsade, Sverige och Finland. Resten är skit och beyond.

Som exempel, Kina – som är med i OS – rankas som sjua  i världen och har väl ungefär samma chans att slå Kanada som jag har att bli världsmästare på 100 meter. Ganska liten med andra ord. Kina, landet med 1,5 miljarder invånare har under 200 damhockeyspelare totalt. alltså är mer än var tionde kinesisk spelare med i OS. (En jämförelse är att som nia i världen bland herrar är Slovakien rankade. Ett land som har flera VM-medaljer – bl.a ett guld – och en hel radda framstående NHL-spelare.)

Så vad jag vill komma till är att en medalj i damhockey är att devalvera värdet av OS-medaljer och därför har de inget där att göra förrän standarden har ökat. Och som sagt, det har INGET med kön att göra, jag vill t.ex inte se bandy i OS heller även om det skulle ge garanterade svenska medaljer. Jag har absolut inget emot damidrott (som det så fult heter). För mig får tjejer givetvis syssla med alla idrotter de vill och jag kan bli förbannad på vilka sjukt orättvisa villkor det är mellan herr- och damidrott. Inte bara det rent ekonomiska utan även när det kommer till träningsmöjligheter etc.

Men det var i alla fall mitt nej-argument.

Men sen så har jag ju den sidan av mig som säger ja. Eller rent av SJÄLVKLART. För att damhockeyn ska överhudtaget ha en möjlighet att utvecklas så MÅSTE de vara med i OS med all matchning och all media det ger. Herrhockeyn var också sjukt ojämn i princip fram till 1990-tale. Innan 1994 hade samtliga guld utom två tagits av Sovjet/Ryssland eller Kanada. Idag finns det 5,6,7 lag som har chans att en bra dag knipa guldet.

Så hur mycket jag än raljerar MOT damhockeyn så kommer min Ja-sida alltid att vinna. Skitsamma att bara två lag idag har kapacitet att ta guld. Om fyra år kanske det är tre-fyra, sen kanske det är fem-sex. Om tjugo år kanske vi förvånas över hur ojämn damhockeyn var en gång i tiden.

Sen så finns det en annan sak som är intressant i sammanhanget – som en liten parentes. Backhoppning är den enda sporten som damer INTE får tävla i vinter-OS i. Och där framför motståndarna, inom bl.a IOK och FIS (Internationella Skidförbundet) samma argument som mina och damhockey: att det är förlåg standard och värdet av medaljer skulle devalveras (det har även från FIS korkade ordförande framförts argument om att det inte är medicinskt nyttigt för kvinnor att hoppa… han borde få en behandling som heller inte är medicinskt nyttig). Fast bredden inom toppen (kan man säga så?) är betydligt större inom kvinnors backhoppning än inom damhockeyn…

Och inom dambackhoppning är faktiskt de bästa riktigt bra. Backrekordet i OS-backen innehas t.ex (iaf före OS) av en kvinnlig hoppare. Och i stora backen i Lillehammer har en 15-årig amerikanska hoppat 143 meter. enbart tre meter från backrekordet. Och trots det säger fisarna i FIS och IOK nej till att tjejer ska få backhoppa i OS (jag tror faktiskt tjejer med rätt uppbackning kan slå killar och tävla på lika villkor…). Och eftersom jag inte vill vara en fis så säger jag ett rungande JA till både damhockey och dambackhoppning i OS. (Och ett fett NEJ till det där konstiga prefixet ”dam” som jag överanvänt i den här texten).

Nu ligger svenskorna under med 5-1.Godnatt.

Idag tog Norge sitt hundrade guld i olympiska vinterspelen. Totalt genom tiderna alltså. Man är ganska överlägset framgångsrikaste nationen i olympiska vintersammanhang. Kul för dom, givetvis. Problemet är att Norge är ett av världens mest oödmjuka länder. Jag tror till och med de klår amerikanarna. Så bara för de är framgångsrika i sporter som en liten minoritet av jordens befolkning känner till så tror de trots allt att de är världens främsta idrottsnation. Eller ja, kanske bäst i världen i allmänhet. På allt.

Men så är givetvis inte.

I idrottsvärlden – som jag väljer att fokusera på – så finns det två stora turneringar som slår allt annat – och ingen av dem är vinter-OS. Det är sommar-OS och Fotbolls-VM. Och där är inte direkt norrmännen bortskämda med framgångar.

Om vi tar sommar-OS så är Sverige sjunde framgångsrikaste nationen någonsin – med 475 medaljer. Norge hittar vi först på 25:e plats med totalt 144 medaljer (Sverige har 142 guld…).

I fotbolls-VM är Sverige sjätte framgångsrikaste genom tiderna, sett till medaljer. Åtta om man räknar in även fjärdeplatser. Norge då? Jorå, de har spelat VM. Tre gånger. Med åttondelsfinal som bäst.

Så. Grattis Norge. Ni är en jäkligt bra vintersport-nation. Men är det inte dags att lära er nåt som inte kräver snö eller is? Annars kanske ni ska lägga ner skrytet en smula.

Den totala årsinkomsten för det kanadensiska OS-laget i hockey är 127 216 666 USD (ca. 919 926 719 SEK). Hade man varit ett land hade man haft en större BNP än Sao Tomé och Principe och Kiribati. Sao Tome och Principe har knappt 195 000 invånare. Kanadensiska hockeylaget består av 23 spelare.

Genomsnittsinkomsten för en kanadensisk landslagsspelare är alltså ungefär 8400 gånger så hög som BNP per capita i det lilla öriket.

Det är väl helt rimligt…

För övrigt…

…så vann Kanadas damlag mot Sverige med 13-1 i natt. Men Sverige är fortfarande en klar medaljkandidat. Det är som om man skulle kunna vinna OS-brons i 100 meter på 15,72 eller nåt sånt.

…så är det nåt visst med diktaturer. Kina tyckte att de behövde ett damlag i curling. Så de skolade helt enkelt om några shorttrack-åkare. Vad ska vi skola om våra damhockeyspelare till?

Jag måste bara säga en sak om OS som jag har funderat på.

Det är skillnad på medalj och medalj. Kvalitet går före kvantitet.

Skulle ”vi” (ja alltså inte vi feta chipsätare som följer spelen från soffan, utan de som sportar – de som blir ”vi” när de vinner och ”dom” när de förlorar) vinna OS-guld i ishockey på hockeyns hemmaplan så kvittar det om vi har tagit 2275 medaljer i andra grenar – hockeyn är det enda som räknas. På riktigt. Det är ett faktum.

Det där med att räkna medaljer kan vi överlåta åt norrmännen. Norge är – om ni inte visste det – ganska värdelösa på de flesta sporter som faktiskt betyder nåt. Men de är duktiga på att räkna. Även sånt som inte räknas. Det kan vi ge dom. Ett OS-guld i 100 meters baklängesåk med förbundna ögon skulle få norrmännen att tro att de är bäst i världen. På allt. Även om det bara skulle vara norrmän som ställer upp.

Sånt behöver ju inte vi svenskar ägna oss åt. Om vi vinner hockeyn vill säga.

Fast det där kommer ju aldrig media att fatta. De försöker indoktrinera oss att tro att ett guld i nån obskyr skidgren är lika mycket värt som guld i en riktig sport. Som hockey. Herrhockey alltså.

Media försöker t.o.m få oss att tro att en OS-medalj i damhockey skulle vara värt nåt. Ett OS-brons och de skulle hyllas som hjältar. Trots att det bara finns tre-fyra länder i världen som överhuvudtaget har licensierade spelare nog att få ihop ett landslag utan att behöva leta i riktiga träskmarker. (Här kan vi t.ex jämföra med bandy, där det bara finns tre länder i världen där det bor människor som känner till sporten. Ändå blir svensk media våta av ett VM-guld.)

Appråpå damhockey: i en kvalmatch inför OS slog Slovakien Bulgarien med 82-0. Det var första gången i hockeyns historia som det gjordes fler mål än det var publik på läktarna. Samma Slovakien fick i OS stryk av Kanada med 18-0. Tycker ni fortfarande det är en sport som hör hemma i OS?

En sista sak – innan ni slänger ner avföring i min brevlåda, skickar hotbrev och försöker hacka min sajt: att inte förstå ironi eller skämt kan vara ett tecken på Aspergers syndrom. Tänk på det.

I samband med att vinter-OS nu har startat i Vancouver tänkte jag skriva en hyllning till Kanada och allt det landet har gett oss. Leonard Cohen. Skinny Puppy. The Great One. William Gibson. Arcade Fire. Poutine. Toronto. Riktig mångkultur. The Kids in the Hall. Mario Lemieux. Frontline Assembly. Vancouver. Junior Boys.

Kanada rankas av många organisationer som ett av de tre-fyra bästa länderna i världen att leva i. Och Vancouver har flera år i rad räknats som den bästa staden i världen att bo och leva i.

Så långt är allt bra.

Men så kommer jag på två saker.

Bryan Adams och Céline Dion.

Blame Canada.

Fockin’ eh!