Jag noterade att JD Salinger gick bort förra veckan. Eftersom Salinger – och hans Räddaren i nöden – anses av många vara nån slags andlig fader för emo-scenen (den riktiga, inte dagens urtvättade MTV/JC-version) så tänker jag här som en liten hyllning publicera en gammal personlig favorit som jag skrev för herrans massa år sen. (OBS! Texten är alltså skriven flera år innan alla jäkla snorunge-emo ens var påtänkt – numera verkar det mest vara ett fashion-statement… och andelen tjejer har exploderat).

Hur emo är Conan Barbaren?

Den här texten handlar egentligen om film. Eller rättare sagt om filmkaraktärer. Karaktärer som är emo. Men för att ni överhuvudtaget ska få någon förståelse för vad jag menar så tänker jag först definiera begreppet emo.

Emo är egentligen ganska enkelt – det är en förkortning av det engelska ordet “emotional”. Fast det räcker givetvis inte som förklaring, begreppet är betydligt mer komplext än att det bara är något som är känslosamt. För om det skulle vara så enkelt så skulle man till och med kunna kalla en sliskig ballad med Céline Dion för emo. Och tro mig – hon är EXTREMT o-emo.

Man skulle kunna säga att emons historia börjar med JD Salingers bok “Räddaren i nöden”. Fast trots att den boken kanske är den första som kan benämnas som emo så är det ändå på sätt och vis felaktigt att säga att emon startade med den. När den kom i början av 50-talet fanns nämligen inte begreppet överhuvudtaget.

Emo som begrepp började nämligen inte användas förrän på mitten av 80-talet. Det kom då från en musikstil som kallas “emo-core” (som är en förkortning av emotional hardcore). Emo-core kan man förenklat säga växte fram när ett gäng amerikanska hardcoreband (hård punkinspirerad musik om politik och om att vara snäll mot djuren) började läsa Salinger och lyssna på Joy Division och The Cure samtidigt som de tog på sig tjocka, svarta plastglasögon. De började skriva texter om känslor. Stora känslor. Olycklig kärlek och utanförskap (jag sa ju att de hade lyssnat på Cure och Joy Division). Men samtidigt behöll de fortfarande hardcoremusikens tyngd och nerv. Och så grät sångarna på scenen.

I och med att emo-core som musikstil började slå igenom så fick även ordet emo en vidgad betydelse. Man började prata om emo-pojkar, emo-flickor (även om det är mest pojkar), emo-filmer, emo-konst, emo-litteratur med mera.

Även emo som musikterm blev bredare. Många band lämnade hardcoremusikens tyngd och gled mer och mer över åt indiepop. Man började tala om post-emo indie rock. Det var fortfarande olyckliga unga män som gjorde musik, fast musiken blev mer lättillgänglig. Och de som spelade musiken och lyssnade på musiken såg fortfarande ut på ett visst sätt. Ser du en pojke på stan som bär tjocka, svarta plastglasögon, lång halsduk, tigth t-shirt med coolt tryck, svartfärgat hår, converse-skor, uppvikta jeans, axelremsväska full av pins samt har tre stjärnor tatuerade på sin underarm – ja då är chansen ganska stor att han åtminstone har hört termen emo.

Har han däremot kungakrull (halvlångt bakåtslickat hår), blå skjorta, jeans och bruna skinnskor är däremot chansen mindre. Det närmaste emo han kommer är att han troligen mobbade en kille i svarta plastglasögon under högstadiet.

Då kommer jag alltså nästan in på huvudtemat för den här texten. Hur är man när man är emo? En viktig fråga att ställa innan jag går in på själva kärnan – emokaraktärer.
Det viktigaste för att vara emo är trots allt inte klädseln. Det handlar egentligen om sinnelag och mental status. För att vara äkta emo bör flertalet av följande egenskaper vara uppfyllda:

Du ska vara mobbad, känna dig utanför, vara av medelklass, gå på college, vara olyckligt kär, ha komplicerat förhållande till din familj, ha komplicerat förhållande till motsatta könet, vara intelligent, ha minst ett nördigt intresse, läsa mycket, lyssna på känsloladdad musik, ogilla mainstreamkultur, ha glasögon. Dessa egenskaper kan med fördel kombineras med experimenterande med droger och skära sig själv med rakblad. Uppfyller du ALLA dessa punkter så är du så kallad über-emo – fast då måste du också bo i Omaha och spela i ett band.

Nu har jag alltså beskrivit vad emo är samt fastslagit hur man är som person om man är emo. Nu kan jag alltså i rask takt rusa in i textens egentliga tema – emo-karaktärer. Fast nu kanske jag har skruvat upp förväntningarna enormt. Det handlar egentligen om att jag har satt ihop en topp 3 lista över de filmkaraktärer som jag anser vara mest emo.

Listan är fullständigt ovetenskaplig, som resten av texten, och bygger enbart på mina egna subjektiva bedömningar.

1. James Leer (Tobey Maguire) i “Wonder Boys”
Tobey Maguires rollfigur i “Wonder Boys” är utan tvekan den största emo-karaktären jag har sett. Han är djupt deprimerad – i vissa stunder får han Ian Curtis att framstå som en muntergök. Han är av övre medelklass. Väldigt intelligent. Experimenterar med droger. Läser mycket. Har egna författarambitioner. Är socialt missanpassad och känner starkt utanförskap. Den enda han öppnar upp sig för är sin engelskalärare Grady Tripp (Michael Douglas) – vars karaktär är urtypen för emo som har blivit gammal.

2. Ricky Fitts (Wes Bentley) i “American Beauty”
Ricky i “American Beauty” är också väldigt emo på alla sätt. Droger, komplicerat familjeliv, nördigt intresse (filmare), känslomässiga störningar (har suttit på psyket), intelligent med mera.

Dock är det lite o-emo att han faktiskt får flickan, Jane Burnham (Tora Birch). Men hennes karaktär är också väldigt emo, och deras förhållande är relativt komplicerat och på så sätt är allt förlåtet.

3. David (Tobey Maguire… igen…) i Pleasantville
Ensam och utanför, blyg, mobbad, intelligent. Beroende av en taskig sitcom/såpa från 50-talet (där har vi det nördiga intresset). Har “Räddaren i nöden” som favoritbok… på det hela taget väldigt emo. Trots det så får han flickan. Men när Tobey Maguire (som är emoskådisen nummer ett) gör en rollfigur som den här så måste den helt enkelt vara med på listan – trots bristerna.

Jag skulle kunna sluta att skriva här, men när jag har rankat de tre karaktärer som är mest emo, så kände jag att jag måste ranka de tre karaktärerna i filmhistorien som är minst emo.

1. Conan (Arnold Schwarzenegger) i Conan Barbaren

2. Maximus Decimus Meridus (Russel Crowe) i Gladiator

3. William Wallace (Mel Gibson) i Braveheart

Tre karaktärer som har hyfsat goda förutsättningar att bli emo. Conans mamma blir mördad när han är barn, Maximus hela familj blir dödad, Wallaces fru blir mördad. Alla tre har i grunden ett känsligt, grubblande sinnelag (mest tydligt hos Maximus och Wallace). De råkar ut för traumatiska händelser och dödsfall i familjen. Men istället för att stänga in sig i sitt hus, läsa Salinger, ta droger, lyssna på musik från Omaha, skriva dikter och så vidare så skaffar alla tre päls och stora svärd för att hämnas med våld.

Att hugga huvudet av sina fiender, iklädd pälsbeklädd rustning, fula hjälmar och yttra saker som “I will have revenge” är VÄLDIGT o-emo. Eller rättare sagt så o-emo det kan bli. Hade de varit emo så hade de istället skrivit en sångtext, dikt eller novell som hämnd mot sina plågoandar.
Och de hade absolut inte tagit på sig päls.

Till sist så finns det ytterligare en karaktär som har fångat mitt intresse. En karaktär som faktiskt börjar väldigt emo för att sen efter ungefär halva filmen totalt byta sida. Jag pratar givetvis om Monstret (Robert DeNiro) i “Mary Shellys Frankenstein”.

Hans pappa vill inte veta av honom, han känner sig ful och äcklig, ha svårt att få kontakt med andra människor, grubblar mycket om livets mening och så vidare. Istället för att fortsätta att vara emo och till exempel börja på college, så flyttar han däremot upp i en glaciär i alperna. Där tar han på sig päls (emodödaren nummer 1) och börjar döda folk på löpande band samtidigt som han yttrar saker som “I will have revenge”. Och redan tidigare slog jag fast att a) bära päls b) döda folk på löpande band c) yttra “I will have revenge” är väldigt o-emo.

Synd på en sån lovande karaktär.