Men oj vad bra.

Undertecknad var på Depeche Mode-konsert i Göteborg igår. Nu var det väl sjätte gången eller nåt sånt i ordningen jag ser dem sedan 1990, så det var inte direkt någon wow-känsla. De gör alltid ett kompetent jobb, och har en högstanivå låtmässigt som få band i pophistorien slår. Samtidigt som de har en lägstanivå som är så tråkig att klockorna stannar (och jag har en 16-17 stycken så det blir en hel del…).

Och de är nog Världens Mest Förutsägbara band.

Man kan ta med sig en checklista på ett antal punkter och jag kan garantera att de flesta punkter kommer kryssas för. Några exempel:

Inleder konserten med en bunt låtar från senaste plattan. Som ingen bryr sig om. Check.

David Gahan bär väst. Check.

David Gahan tar av sig västen och uppträder i bar överkropp. Check.

Martin Gore såsar ner mitten genom att köra ett par trökiga pianoballader. Check.
(Här kan man konstatera att DM inte är ett bra balladband. Man kan också undra hur Martin Gore kan skriva så fantastiskt bra låtar åt David Gahan och så urbota tråkiga till sig själv)

Minst en klassisk låt förstörs av ett konstigt arrangemang. Check.
(Question of Time ackompanjerad av ett Status Quo-doftande gitarriff. Hur tänkte de nu?)

Minst en obegriplig pubröckig låt från nån av de senaste plattorna. Check.

En helt fantastisk hitkavalkad på slutet som nästan inget annat band kommer i närheten av. Check.

…som samtidigt förstörs mitt i av att Martin Gore envisas med att spela ännu en såsig pianoballad. Check.

Synthare en masse i publiken. NOT check.

(Återväxten är väl sådär om man säger så. Såg 2-3 som möjligen stilmässigt kan definieras som synthare. Men de var väl där för att se Nitzer Ebb som förband. Annars stor övervikt av 35-40-åringar med… jobb och praktiska kläder)

Men på det hela taget ändå en trevlig upplevelse. Med inslag av bönemöte. Som en Depeche-konsert ska vara med andra ord.

Eftersom jag är intresserad av elektronisk musik så går det inte att komma ifrån den enorma perversion för genres, scener, sub-genres, stilar etc. som den elektroniska musiken dras med. Knappt något är för litet för att få en egen ”scen”.

Om två skägg, med laptops,  i Bagarmossen bestämmer sig för att göra elektronisk musik i 94 bpm, med en samplad xylofon som melodislinga så har man plötsligt en helt ny stil. Om sen ytterligare ett skägg med laptop i Enskede gör samma sak så har man – som från ingenstans – en scen. Sen dröjer det inte länge förrän DN På Stan och SvD Kultur har långa artiklar om denna fantastiska nya stil och scen (som nu utökats med en handfull söderorts-skägg till) som de kallar xylectro.

Xylectro kommer att beskrivas som det hetaste inom den elektroniska musiken sen skweee eller dubstep eller chip eller bitpop eller funktronica eller… ja, ni förstår.

Europeiska musikjournalister kommer att vallfärda under ett par veckor till några sömniga Stockholmsförorter för att beskriva detta nya fenomen.

Det kommer hållas omröstningar om bästa xylectro-skägget, myspace-sidor och facebookgrupper enbart dedikerade till scenen dyker upp och snart kommer det finnas ett dussin xylectro-bolag bara inom postnummer 128 45.

Det kommer ordnas studiecirklar där man diskuterar proto-xylectro och 1800-talskompositören Camille Saint-Saëns kommer att utses till the grandfather of xylectro.

Allt detta för att en musikskapande filmvetarstudent hittade en xylofon för trettio spänn på loppis i Skarpnäck.

Nu är detta visserligen ett fiktivt exempel men ligger inte alltför långt från verkligheten när det kommer till elektronisk musik, ett fenomen som fascinerar mig. En besatthet av att hela tiden ”utvecklas” som det går att skriva avhandlingar på. Splittringen och uppdelningen i scener och sub-genres är nästan lika stor inom den elektroniska musiken som splittringarna inom den svenska sjuttiotalsvänstern. Men bara nästan.

Det är också intressant att detta navelskåderi inte alls på samma sätt slagit igenom inom andra musikstilar. Visst finns det en hel del olika genres inom mer traditionell rock- och popmusik, men det kommer inte ens i närheten. Men visst vore det kul om det skulle räknas som en helt egen sub-genre bara för att ett rockband plötsligt gör en ballad, eller ett popband kör med trumpet på en låt?